Söndag, den värsta dagen. Det betyder över tre timmars städning varje vecka, så det är inte så mycket att se fram emot.
Dels så blir det ännu jobbigare när man inte har fått tillräckligt med sömn, arbetsgivaren glömt säga till att de skulle jobba så inte jag kunde göra mitt jobb, fick åka hem igen, och sedan att man ska iväg till sin kusin som fyller år och vara glad och pigg. Det funkar inte. Särskilt inte när det finns något som tynger mig ännu mer, som följer efter mig som ett mörkt moln. Fast ibland kan detta mörka moln förvandlas till en sol och jag känner mig som den lyckligaste människan på jorden, men allt som behövs är bara ett par få ord för att förstöra allt. Varje dag, varje timme, varje minut kretsar du runt i min hjärna, får mig att undra, att önska, att hoppas. Varför kan jag inte bara släppa taget? Jag vet ju att det är lönlöst ändå, Men jag vill inte, inte när det för en liten stund fyller mitt hjärta med gjädje. Hela tiden är tårarna på bristningsgränsen, men jag håller dem inne, för jag vill inte visa mig svag, även om det inte är någon som ser mig. Det bästa skulle vara om jag bara lät dem spruta, så kanske jag skulle få det ur mig, vem vet? Men jag vill inte, jag vill vara stark, frågan är om jag är tillräckligt stark?
Hur långt tänker jag låta det gå innan jag kan släppa taget? Kommer jag någonsin kunna göra det? Jag undrar det jag...
Jag är så glad att jag har er när jag mår så här. Carin jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan dig denna veckan. Tack för att du är med på alla mina stolliga ideér som får mig att glömma för i allafall en liten stund.